Eriksson

Sitter i sängen, stel som en pinne. Träningsvärken känns i ungefär hela kroppen. Tummen är fortfarande öm. Tecken på att man lever, helt enkelt.

Tröttheten har ännu inte släppt mina ögon, sitter som i en dimma och försöker få liv i kroppen. Helena ligger här bredvid och ser så fridfull ut när hon sover, hon har det nog dock värre än så. Snowboardåkningen i måndags avslutades för hennes del med ett åk i en av de största backarna, som dock inte var i toppform. Isfläckar och dålig snö genom i princip hela backen gjorde att hon till slut fick åtminstone ett allvarligt fall i backen där hon troligen fick en mindre rolig whiplash-skada. Nacken gjorde ont igår och jag kan tänka mig att det är värre idag. Jag har medlidande, men vet tyvärr inte vad jag ska göra för att få det bättre. Ibland står man där, utan att kunna ge någon hjälp.

Känner mig iallafall lite smått piggare nu. Ska ta och hoppa in i duschen varefter jag ska trycka i mig en snabb frukost och sedan väntar ju ännu en arbetsdag. Förhoppningsvis kommer dagen flyta på lika fint som gårdagen, då kommer jag inte ha några problem som helst att klara mig igenom dagen.

Min käre Helena, du vet att du finns i mina tankar och jag stödjer dig i allt som händer och sker. Allting kommer att lösa sig, på ett eller annat vis. Du är en stark person, Puss!

Nu ska jag duscha, hej hopp!